Friday, October 31, 2008

En lektion i maktspråk

För en lektion i maktspråk, läs den här artikeln i Dagens Nyheter, som handlar om förhandlingsläget mellan Vänsterpartiet och SMP. Det framgår allt tydligare att Mona Sahlin redan har stängt dörren. Socialdemokraternas ekonomiska talesperson Tomas Östros har bara i uppgift att låsa till den ordentligt. SMP fortsätter att bedriva förhandlingar om ekonomisk politik genom att tala om vad Vänsterpartiet har att säga Ja eller Nej till. Så förhandlar man inte. Så ställer man ultimatum.

Mona Sahlin säger till DN:

- Det finns en konstruktiv vilja att få med vänsterpartiet, men vi vill, i den ekonomiska situation Sverige nu går in i, inte vika en tum ifrån en trovärdig ekonomisk politik, säger hon.

Det låter ju bra. Men Vänsterpartiet har inte förslagit någon icke trovärdig ekonomisk politik. Vänsterpartiet har ifrågasatt det riktiga i att tre år i förväg bestämma hur stora utgifter staten får ha, eftersom det helt och hållet stoppar möjligheterna att bedriva en politik för att mildra effekterna av en lågkonjunktur. När fler blir arbetslösa ökar statens utgifter för A-kassan automatiskt. Med förutbestämda utgiftstag måste dessa ökade utgifter sparas någon annanstans, till exempel på statsbidrag till kommuner och landsting, infrastruktursatsningar eller annan verksamhet som sysselsätter människor.

En annan kontraproduktiv konstruktion är den från demokratiskt inflytande frikopplade Riksbanken. Det finns nyliga exempel på hur Riksbanken helt motverkar en folkvald Regerings ekonomiska politik. Borgarregeringen har sänkt skatter för att kunna omfördela pengar till sina kärnväljare - miljonärerna. En effekt av skattesänkningar är enligt både Riksbanken och Regeringen bättre fart på ekonomin. Riksbanken passade därför på att höja räntorna när skatterna sänktes, för att MOTVERKA överhettning i ekonomin. Resultatet blev inbromsad högkonjunktur, och dyrare bo-kostnader för vanliga människor.

Det är ganska orimligt att en vänsterregering frånsäger sig de verktyg som på allvar kan motverka en lågkonjunktur och stimulera ekonomin. Men för SMP är det ett ultimativt villkor för samarbete att Vänsterpartiet går med på att en folkvald Riksdag bakbinds av ekonomiska ramverk.

Återigen:

"vi vill, i den ekonomiska situation Sverige nu går in i, inte vika en tum ifrån en trovärdig ekonomisk politik."

Vad Mona Sahlin säger är alltså, fritt översatt:

Nu när Sverige går in i en lågkonjunktur måste Vänsterpartiet lova att ställa upp på budgetregler som gör det omöjligt att motverka lågkonjunkturer.

Miljöpartiets ekonomiska talesperson Mikaela Valtersson låtsas också vara ansvarstagande:

Vi har inte ändrat oss. Vi kan inte kompromissa bort saldomål. Det är orimligt.

LO beslutade på sin senaste kongress att arbeta för att utgiftstaken ändras eller avskaffas. Jag har frågat Wanja Lundby-Wedin om hon företräder LO-kongressens beslut, eller om hon (vilket tycks vara fallet) företräder Mona Sahlins åsikt kring utgiftstaken. Jag har skickat samma fråga till henne två gånger, men inte fått något svar. Troligen därför att hon inte vill svara, eftersom hon riskerar att svika antingen Socialdemokraternas Verkställande Utskott eller LO-kongressen, oavsett hur hon svarar. Jag tycker personligen att LOs ordförande i varje läge måste företräda LO-kongressens beslut. Men det är upp till LOs medlemmar att ha åsikter om det...

Thursday, October 30, 2008

Jag håller med Hanna

Jag reagerade på exakt samma sätt som Hanna när jag läste den här jävla dyngan av Gudmundsson på Svenska Dagbladets ledarredaktion.

Gudmundsson skriver lite om att Josefin Brink för ganska länge sedan försörjt sig som strippa. Hon säger sig gilla högklackat, rött läppstift och rött nagellack och Gudmundsson drar slutsatsen att Josefin Brink inte "har släppt strippstången". Gudmundssons artikel bevisar två saker:

1. Gudmundsson är korkad.
2. Gudmundsson är desperat.

Det senare bevisas också genom att Gudmundsson i samma artikel skriver att Vänsterpartiet innan Lars Ohly hade "en hälsosamt sexradikal falang". Exakt vad som menas med "hälsosamt sexradikal" förklaras inte närmare, däremot att Lars Ohly har genomfört en så kallad "avsmalning av partiet", vilket enligt Gudmundsson alltså gjort att den sexradikala falangen inte längre finns. Någon som fattar något? Gudmundsson gör det uppenbarligen inte.

Alliansen stänger Familjecentralen i Enköping

Från den 1 januari 2009 kommer Enköpings Vårdcentral att drivas av det privata vårdföretaget Carema. Privatiseringen av vårdcentralen röstade Vänsterpartiet i landstinget emot. Det visar sig nu att alliansen delvis har mörkat konsekvenserna av beslutet. I upphandlingen ingår också BVC-verksamhet, en del av de barn som kontrolleras på Enköpings Familjecentral på Västerleden kommer istället att tillhöra den privata vårdcentralen och ha sitt BVC där. Resten av den BVC-verksamhet som idag finns på Västerleden flyttar till Enköpings husläkarcentrum i sjukhuset. Det innebär att Familjecentralen på Västerleden inte längre kommer att finnas, eftersom ingen BVC kommer att finnas där.

När jag tog upp det här i länsdelsberedningen för Enköping och Håbo såg borgarna ut som fågelholkar och verkade inte förstå att det här redan var beslutat. I Hälso- och Sjukvårdsstyrelsen frågade jag landstingets beställartjänstemän om det verkligen rimmar väl med den vårdöverenskommelse för 2009-2011, där Primärvården förbinder sig att UTVECKLA och FÖRDJUPA arbetet med Familjecentraler. Återigen såg de borgerliga politikerna ut som fågelholkar. Anna-Karin Klomp som är landstingsråd för Kristdemokraterna pratade om att man måste undersöka saken och säga till Primärvården på skarpen. De tycks inte fatta att det är deras beslut att privatisera vårdcentralen Enköpings Vårdcentral, och att låta BVC ingå i upphandlingen som har gjort att Familjecentralen nu måste stänga.

Tuesday, October 28, 2008

Kyrkoval 2009

Den 20 september 2009 är det val till Kyrkofullmäktige, Stiftsfullmäktige och Kyrkomötet. Nytt för årets val är bland annat att mandat vunna i ett stift måste tillsättas med kandidater från just det stiftet. I det förra valet vann Vänstern i Svenska Kyrkan (ViSK) ett mandat i Uppsala stift, men eftersom ingen kandidat fanns anmäld från Uppsala tillsattes platsen med kandidat från Stockholm. Så kan man alltså inte göra efter valet 2009. Det gör att ViSK måste bli bättre på att ragga kandidater till uppdragen.

Jag har så smått börjat planera inför kyrkovalet. Eftersom jag tvivlar på att någon annan tar tag i saken gör jag det själv. Jag kommer troligen inte att själv kandidera till några uppdrag - jag har tillräckligt svårt att få tiden att räcka ändå. Men jag tar på mig rollen koordinera valet i Uppsala Stift. Jag har skrivit en artikel till Upplandsfolket, Vänsterpartiet i Uppsala Läns tidning, och jag har bett Vänsterpartiets distriktsstyrelse att överväga ett ekonomiskt bidrag till valkampanjen.

Vänsterpartiet ställer inte upp i kyrkovalet. Istället samlas vänsterkrafterna i Vänstern i Svenska Kyrkan (ViSK). ViSK har bildats av medlemmar i Vänsterpartiet, som tycker att det är synd att lämna över den största kristna kyrkan till reaktionärer och konservativa. Ett problem med att ViSK inte är Vänsterpartiet, eller ens en del av Vänsterpartiet, är att ViSK saknar struktur. Det finns inga distriktsorganisationer, därför finns ingen styrelse som är automatiskt ansvarig för att organisera valen.

Min tanke inför valet är att arrangera ViSK-träffar, dit medlemmar i Vänsterpartiet inom Uppsala Stift som är intresserade av ViSK kallas, och utifrån dessa möten bilda någon typ av styrelse/styrgrupp som sammanställer nomineringar. Mitt bidrag till ViSK blir alltså att göra vad jag kan för att bilda den styrgruppen.

En vanligt förekommande åsikt inom vänstern är att vänstern inte ska engagera sig i kyrkan, eftersom kyrkan innebär religion, och religion på något sätt är dåligt. Hur exakt man kommit fram till slutsatsen att religion definitionsmässigt är dåligt brukar det vara svårt att få reda på. Och ärligt talat struntar jag i det. Jag väljer själv min tro.

Självklart är jag medveten om att det inom Svenska Kyrkan finns en massa mossiga, fördomsfulla åsikter. Det är ju därför jag tycker att vänstern har en så viktig roll. Ingen jag träffat tycker att Vänsterpartiet ska sluta engagera sig i kommunalpolitik bara för att klasskillnader och fördomar består och reproduceras inom de kommunala verksamheterna. Istället säger man att Vänsterpartiet behövs för att stoppa orättvisor och fördomar. Varför skulle då en kristen vänster låta bli att engagera sig i Svenska Kyrkan med argumentet att Svenska Kyrkan är fördomsfull och reproducerar orättvisor?

Monday, October 20, 2008

När jag blir stor ska jag bli Streak Runner

Nu har träningen inför Stockholm Marathon 2009 börjat på allvar. Jag ville köra långpass igår, men tiden räckte "bara" till 15 kilometer. Det gick segt i början, men efter tre kilometer började benen springa av sig själva, så som det ska vara.

I brist på ett bra varv att springa på den distansen blev det löptur hemifrån till Sparrsätra kyrka, och tillbaka. Det är i och för sig lite trist att springa fram och tillbaka, men det är en bekant väg som är skönt flack och lättsprungen. Nackdelen med en löpväg utan överraskningar är dock dessvärre helt uppenbar. Jag blir uttråkad. Så även igår. Efter nio kilometer märkte jag att jag hade börjat springa fort, och plötsligt hade mina ben och min hjärna överlagt, och kommit fram till att "Jag ska springa den tionde kilometern på fem blankt". Så blev det också, och efter det gjordet det ont i lårmusklerna, var allmänt segt och asjobbigt att springa den sista halvmilen.

Hela kvällen igår gjorde det ONT i lårmusklerna, och jag var rädd att jag hade tagit alldeles för mycket. Men idag känns det bättre, som en helt vanlig träningsvärk, på väg att gå över. Skönt. 15 kilometer avverkades förresten på 85 minuter ganska precis. Det är ett lagom tempo. Nu ska jag bara lägga till 27 kilometer till sträckan, och köra på i samma tempo, så blir det en fin tid på Stockholm Marathon.

Det är lite märkligt hur perspektiven förskjuts allteftersom jag blir mer van löpare. Jag ville alltså springa långpass, men det blev "bara" 15 kilometer. För bara några månader sen var 15 kilometer ett REJÄLT långpass. Jag hade nog skrutit i dagar om min prestation om jag sprungit 15 kilometer för ett halvår sen. Nu är det alltså ett medellångt träningspass, ett sånt som bör avverkas ungefär en gång i veckan. Men pratar om det gör jag i och för sig ideligen, även om jag inte skryter så mycket.

Jag hoppas och tror att jag ska kunna snitta på åtminstone tre träningspass i veckan, även under den elaka vintern. Gör jag det är Stockholm Marathon en promenad i parken. Om man vill svennefiera anglosaxiska uttryck. Jag får ibland för mig att DET är träningsmoral. Att lyckas träna tre gånger i veckan, trots att det är svårt att få tiden att räcka till och att det är jätteenkelt att skaffa sig ursäkter för att hoppa över ett pass.

Men så läser jag Fredrikas blogg "Ultraschmultra" och inser att jag inte har någon som helst träningsmoral. Hon beskriver i inlägget "Jag är en idiot" vad träningsmoral VERKLIGEN är. Nog kan jag delvis hålla med henne om rubriken, men samtidigt är jag grymt imponerad:

Jag har under de gångna dryga tre veckorna nästan spytt av leda vissa av de tillfällen då jag fått tvinga mig själv ut på den löjliga nödrundan runt Tanto minigolfbana eller fram och tillbaka över Liljeholmsbron. Varför i hela friden vill man göra detta. Jag vet inte. Det bara blev så, jag kunde inte låta bli. Och nu när jag bestämt mig och börjat köra kan jag ju inte sluta. För all del, missförstå mig rätt - det är hur kul som helst. Jag är en idiot.

Fredrikas blogg är en ständig källa till inspiration. Om du är det minsta intresserad av löpning ska du läsa den, ofta.

Sunday, October 19, 2008

Vänsterpartiet allt annat än meningslöst

Vänsterpartiets partistyrelse har fattat beslut om att inte ställa några ultimativa krav på varken Socialdemokraterna eller Miljöpartiet (Aftonbladet). Det är bra. Lars Ohly har länge sagt att man kan acceptera varierande steglängd på olika politikområden, så länge man promenerar åt rätt håll, mot ett mer rättvist och hållbart samhälle. Maria Wetterstrand gillar tydligen inte beskedet. Jag förstår uppriktigt sagt inte vad det är att bli upprörd över. Hon har rätt i att Vänsterpartiet har sagt såhär hela tiden. Och det har också varit sant hela tiden.

Bloggaren The Life of Avlo är rädd att det här innebär att Vänsterpartiet blir lika meningslöst och kravlöst som Miljöpartiet. Jag tror inte att det blir så. Beslutet innebär att det inte finns någon enskild fråga som Vänsterpartiet använder som ultimatum för ett samarbete. Vänsterpartiets ultimatum är att den samlade politiken ska göra samhället mer rättvist och hållbart, men det är bara helheten - inte någon enskild fråga - som kan stjälpa en eventuell uppgörelse.

Till Svenska Dagbladet säger också Lars Ohly att ett faktiskt krav från Vänsterpartiet är att det ska handla om ett riktigt trepartisamarbete. Inte ett samarbete mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet där Vänsterpartiet är med ibland. Det är också riktigt tänkt. Det finns ingen anledning att utgöra röstboskap åt en höger-mitten-regering bara för att alternativet är ännu sämre.

Ida Legnemark var med på partistyrelsens möte.

Stockholm Marathon

Jag är anmäld till Stockholm Marathon. Det känns något overkligt. I maj sprang jag Kungsholmen Runt, i september Stockholm Halvmarathon. Dessa två lopp utgör tillsammans en marathon. Men de sprangs med några månaders mellanrum. 21.098 meter är den längsta sträcka jag sprungit någonsin i ett sträck. Nu är jag alltså anmäld till ett lopp där jag ska göra 21.098 meter, och sen 21.098 meter till, direkt efteråt. Inte nog med det. Jag ska dessutom springa Berlin Marathon den 20 september. Dit är jag inte anmäld ännu, eftersom registreringen inte är öppen ännu. Men jag har givit bort en startplats och löfte om att springa själv.

Mitt största problem med löpningen just nu är att få tiden att räcka. Det är svårt att hitta tid att köra ett långpass i veckan. Gå upp supertidigt fungerar ju förstås, men jag äger inte ens en pannlampa, och gropig, vattenpölig grusväg utan belysning är inte jätteskönt alla gånger..

Jaja, jag ville bara berätta att jag ska springa Stockholm Marathon den 30 maj. Den 13 oktober hade 7.832 löpare bestämt sig för att göra detsamma.

Thursday, October 16, 2008

Va, beror inte finanskrisen på Lars Ohly?

När den liberala ekonomin visar sig från sin allra svagaste sida, när finansbubblan spricker, då har Vänsterpartiet mage att ifrågasätta om det verkligen är mer av samma som är medicinen. När räntorna stiger för vanliga människor varnar Jan Björklund att för lite markandsekonomi kommer att leda till ÄNNU högre räntor. Vänsterpartiets politik - säger Jan Björklund - skulle leda till ÄNNU högre räntor. Han säger 13-14%, och han borde ju veta, han har ju visat sig vara en erkänt duktig tyckniker tidigare. I partiledardebatten anklagades Lars Ohly för än det ena, än det andra av framförallt Jan Björklund. Finanskrisen var praktiskt taget Lars Ohlys förtjänst. Och som sagt, när en så erkänd tyckniker uttalar sig måste man ju ta det på allvar.

Men jag måste ändå förhålla mig LITE tveksam till Jan Björklunds slutsatser att Lars Ohly är orsaken till finanskrisen. En NÄSTAN lika respekterad och erkänd tänkare som Jan Björklund, påstår att det finna andra orsaker än Lars Ohly till finanskrisen. Det är naturligtvis astro-ekonomen Raj Kumar Shurma jag tänker på. Han förklarar det hela med en kamp mellan stjärnbilden Lejonet och planeten Saturnus. Frågan är om han inte har rätt. Och jag blir jätte-osäker nu. När Jan Björklund förklarade krisens orsaker med Vänsterpartiets systemkritik var jag säker på att han har rätt. "Självklart beror ett ekonomiskt systems kollaps på det parti som kritiserar systemet", tänkte jag när jag hörde Björklund. Men nu blir jag alltså osäker. För Raj Kumar Shurmas förklaring framstår som lika trolig. Shit, hjälp mig! Vems fel är det egentligen?

Tuesday, October 14, 2008

Kanske har du rätt Lasse

Lars Ohly skriver idag på Aftonbladets debattsidor. Det är en ganska välformulerad debattartikel, och Lars förklarar pedagogiskt varför Socialdemokraternas och Miljöpartiets utspel är ett misstag. Det håller jag självklart med om. Det är ett misstag att påstå att Vänsterpartiet visat ekonomiskt lättsinne genom att ifrågasätta utgiftstaken, när Socialdemokraterna själva förändrar taken i sin budgetmotion. Det är också ett misstag att rikta udden mot en oppositionskollega om målet är att byta regering. Det gynnar bara den sittande högerregeringen.

Det har ställts som krav att vi ska ställa oss bakom dessa [utgiftstaken], även om det inte är klart specificerat exakt vilka budgettak det är som ska gälla. De budgettak som riksdagen beslutat spräcks i den socialdemokratiska budgeten med 35 miljarder, så det är svårt att ta ställning till exakt vilka budgettak vi ska ställa oss bakom.

[..]

Det som oroar oss i vänsterpartiet är att det misstag som nu gjorts av Sahlin och Wetterstrand/Eriksson riskerar att leda till fyra år till med en högerregering.

Jag är inte någon stor supporter av vare sig Miljöpartiet eller Socialdemokraterna. Både partierna har självklart sina goda sidor. De vill till exempel byta ut högerregeringen. Men de är också partier som båda är EU-förespråkare. Framförallt är båda partierna på många sätt lite FÖR duktiga på politiskt media-fulspel.

Jag blir fortfarande riktigt förbannad när jag tänker på Miljöpartiets kniv i ryggen på Vänsterpartiet vid förhandlingarna om flyktingamnesti. Vänsterpartiet hade under hela budgetförhandlingarna med Socialdemokraterna hållit frågan om generell flyktingamnesti levande, medan Miljöpartiet redan lagt frågan åt sidan i utbyte mot grön skatteväxling. När Miljöpartiet i slutet av förhandlingarna bröt sin överenskommelse med Socialdemokraterna och återigen krävde flyktingamnesti passade Maria Wetterstrand samtidigt på att ljuga alla rätt upp i ansiktet genom att påstå att det var VÄNSTERPARTIET som svikit flyktingarna.

Och Socialdemokraternas fulspel om utgiftstaken, när de kritiserar Vänsterpartiet för att vilja göra något som de själva föreslår i sin egen budgetmotion gör att jag knappast ser partiet som en helt pålitlig koalitionspartner.

Men trots det drar jag samma slutsats som Ilona, och håller med Lars Ohly. Ska både högerregering och högerpolitik kunna bytas ut behövs troligen ett trepartisamarbete mellan Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det är nog - dessvärre - det enda långsiktiga alternativet. Men det kräver - som Lars Ohly mycket riktigt påpekar - att de tre partierna kan enas om att byta ut högerpolitiken, inte bara att byta ut högerregeringen.

Jag tycker att Lars Ohly ger uttryck för den enda rimliga ståndpunkten Vänsterpartiet kan ha: Att vi är beredda att kompromissa om allt, så länge resultatet blir stärkt välfärd, ökad rättvisa och klimatsatsningar. Jag hoppas nu att Lars Ohly och andra som sitter i position att förhandla med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om ett framtida samarbete håller fast vid den ståndpunkten. Det finns ingen anledning att gå med på någonting om inte slutresultatet blir tillräckligt bra.

Lars Ohly har tidigare sagt att det går att förhandla bort mycket stora delar av den egna politiken, så länge man hela tiden tar steg - stora eller små - mot ett bättre och mer rättvist samhälle. Jag håller med. Men stegen måste gå i rätt riktning. Det duger inte att konstatera att det kanske blir ÄNNU sämre UTAN Vänsterpartiet, och därför gå med på steg i FEL riktning. Vänsterpartiet får aldrig sätta sig i en situation där vi tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet förvaltar högerregeringens nuvarande försämringar.

Kollega nummer nio

Unionens tidning Kollega har i nummer nio, som är ute nu, ett långt reportage om Josefin Brink. Det handlar framförallt om Josefin Brinks utmärkta arbete som arbetsmarknadspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

I samma nummer handlar det stående inslaget "Duellen" om förslaget att arbetslösa ska hjälpa till i vården. Jag får företräda "Nej-sidan", medan Lars Holmström, moderat-politiker från Perstorp som är klubbordförande för Esab är positiv.

Här är frågorna jag fick, och mina svar. Svaren är ganska kraftigt beskurna för att passa formatet, men det blev OK tycker jag.

Ska det inte vara utbildad personal i skolor och på sjukhus?
Ja, det är en bra idé. Därför måste man ha mer pengar till arbetsmarknadsutbildning för omskolning av de arbetslösa.

Är det bra att det ställs krav på de arbetslösa?
Det är en konstig fråga. Det ställs redan en massa krav på de arbetslösa. Det är inte brist på krav som är problemet, nästan alla som är arbetslösa vill ha jobb.

Medför det här risk för lönedumpning?
Ja, det gör det också, även om det beror på hur åtgärden utformas. Tvingar man folk att utföra arbetsuppgifter gratis, får de som har haft betalt för att göra samma sak så klart en utsatt situation.

Kan det vara en väg tillbaka till arbetslivet?
Det kan det vara. Men då måste det kombineras med utbildning. Det är därför det här inte är något bra förslag. Regeringen har ju nedmonterat arbetsmarknadsutbildningarna. Man har missat att göra de omställningar som krävs för att få folk i arbete. Eftersom man inte satsar på utbildning kommer den här åtgärden också att misslyckas.

Det är intressant att läsa även Lars Holmströms svar. De är avslöjande. En favorit är: "Men de kanske får inse att de måste fortbilda sig också." Aha, det är alltså den arbetslösa som ska fixa arbetsmarknadsutbildningarna. Då förstår jag varför arbetsmarknadsutbildning och annan vuxenutbildning så kraftigt beskurits.

Hela tidningen går att bläddra i online här.

Monday, October 13, 2008

Brev till Wanja Lundby-Wedin om utgiftstaken

Via Ali Esbatis blogg hittar jag ett beslut som LO-kongressen fattade tidigare i år, där de kräver förändrade eller avskaffade utgiftstak. Därför har jag skrivit ett brev till Wanja Lundby-Wedin för att fråga henne om hon företräder LOs beslut, eller om Mona Sahlins utgiftstakkramande är mer värt att försvara. Brevet:

Hej Wanja.

Jag har med intresse följt de olika utspelen som Socialdemokraterna och Miljöpartiet gjort den senaste tiden. Särskilt intressant tycker jag att debatten om utgiftstak är. Jag noterar att din partiledare, Mona Sahlin, tillsammans med Maria Wetterstrand och Peter Eriksson fortfarande kräver trohet till nuvarande treåriga utgiftstak för att vara aktuell för ett samarbete.

Även du har uttalat dig om Vänsterpartiet och utgiftstaken. Till Dagens Nyheter säger du "Frågan är snarare om vänsterpartiet vill föra samtal inom de budgetramar som satts upp". Det gör att jag måste fråga dig vilken inställning du själv företräder angående utgiftstaken.

LO-kongressen beslutade ju att verka för en förändring av budgetlagarna. Närmare bestämt:

"att LO i syfte att verka för full sysselsättning och en mer demokratisk styrning av finanspolitiken skall verka för att nuvarande system med utgiftstak ändras genom tillräckliga sysselsättningsmarginaler, eller genom att nuvarande treåriga utgiftstak avskaffas. LO är i samma syfte alltid öppet för förändring och omprövning av styrning och mål i finanspolitiken."

Företräder du LO-kongressens beslut att - liksom Vänsterpartiet - verka för förändrade budgetlagar, eller håller du med Mona Sahlin om att eventuella koalitionspartners till Socialdemokraterna måste lova att stödja de budgetlagar som LO-kongressen vill förändra?

Hälsningar

///Magnus Ahlkvist

Vänsterpartist från Enköping

Vi får se om jag får något svar. I så fall kommer det självklart upp på bloggen.

Saturday, October 11, 2008

Har något förändrats?

Jag blir inte klok på det här. Först säger Mona Sahlin att Vänsterpartiet absolut inte kan vara aktuella för regeringsbildning, eftersom Vänsterpartiet inte lovar att hålla fast vid utgiftstaken. Nu påstås det att Mona Sahlin har ändrat sig. Men har något egentligen ändrats? Hon säger ju bara att hon kan tänka sig att diskutera med Lars Ohly, men Sahlin tycks bara vara intresserad av om Ohly kan tänka sig att lova att svära utgiftstaken evig trohet.

Erik Berg skriver vansinnigt bra om Utgiftstak och varför de är ekonomiskt liberala i sin grund. Läs!

Utgiftstakens själva poäng, bakom allt lullull, är att se till att stimulansåtgärderna endast kan genomföras i form av skattesänkningar. Det är en praktisk konstruktion för högern på ideologiernas Disneyland men i verkligheten blir konsekvenserna orimliga: Då den stigande arbetslösheten ökar utgifterna i de offentliga försäkringssystemen tvingas staten istället skära ner på andra utgifter för att klara utgiftstaket. T ex skola, sjukvård, välfärd. Vilket ytterligare ökar arbetslösheten. Det var denna toktokiga koppling som under 90-talet bedrevs av den ekonomiskt illiterate Göran Persson, vilket den gången helt i onödan förlängde och fördjupade lågkonjunkturen med några år och en halv miljon arbetslösa.

Lars Ohly skriver själv häromdagen på Svenska Dagbladets Brännpunkt-sidor om det usla ekonomiska system som orsakat den här krisen, och det usla politiska/ekonomiska regelverk (utgiftstak och en odemokratiskt styrd Riksbank) som bakbinder de som är folkvalda för att göra något åt ekonomiska kriser. Han ger också exempel på vad som behöver göras för att "få hjulen att snurra":

Vi behöver starka offentliga aktörer på finansmarknaden. Det gemensamma ägandet av Nordea bör därför öka.
Vi behöver nu stimulera efterfrågan i ekonomin genom att satsa på dem som avstått från att gå till tandläkaren eller frisören för att de inte haft råd. Det är den ensamstående, deltidsarbetande mamman som måste få möjlighet att köpa en ny vinterjacka och nya skor till ungarna, inte de redan rika som vill ha mer pengar till spekulation.

Rättvisa är produktivt och kan rädda oss ur den annalkande låg­konjunkturen.

Jag hoppas innerligt att Lars Ohly ger Mona Sahlin det enda rimliga besked som finns att ge just nu - det finns inte en chans i h-e att Vänsterpartiet sluter upp bakom ett nyliberalt regelverk bara för att få diskutera regeringsbildning tillsammans med Miljöpartiet.

Friday, October 10, 2008

Förankring

Jag har inte brytt mig om att skriva om S+MP-utspelet. Det har andra gjort så bra utan att jag ska behöva upprepa vad de säger. Jag har läst vad folk på Bloggvänstern skriver. Inte helt oväntat är många besvikna på S. Men många verkar också vara nöjda över att Vänsterpartiet nu står mer fritt att formulera sin egen politik.

• Johan Lindahl undrar om det nu finns utrymme för en vänsteropposition när S+MP bildat mittenallians.
• "Alla smutsiga detaljer" undrar var valfriheten tar vägen, när det bara finns två borgerliga allianser att välja på.
• Ilona Szatmari Waldau undrar om det här innebär att Miljöpartiet kommer att förbjuda sina kommunala företrädare att fortsätta samarbetet med högerpartierna.
• Ali Esbati håller med Mona Sahlin om att det här innebär "En ny fas", och menar att Socialdemokraterna med Mona Sahlin som ledare utvecklas till ett rent socialliberalt parti.
• "The life of Avlo" jublar över att Vänsterpartiet inte är med i den "rosa-gröna" alliansen och hoppas att Vänsterpartiet fäller en eventuell S+MP-regering.
• Tomas Jonsson konstaterar att Sossarna spelar ett högt spel. Han gläds samtidigt åt att Vänsterpartiet nu mer fritt kan formulera en politik för ett klasslöst samhälle.
• Jinge beskriver samarbetet som Mona Sahlins stora misstag, och menar att det är självklart att Vänsterpartiet måste säga nej till en S+MP-regering. "Allt annat än ett rungande nej är en katastrof".
• Röda Raketer jämför (nästan) Mona Sahlin med John McCain, kallar Miljöpartiet för "riksdagens mest opålitliga parti" och menar att utspelet är ett svaghetstecken för Mona Sahlin.
• Mat och Politik roas av den politiska tydlighet som nu uppstår, och kallar utspelet för en historisk missbedömning.
• Erik Berg konstaterar att nu finns ett alliansfritt alternativ kvar i Riksdagen; Vänsterpartiet, och menar att nu är dags för Vänsterpartiet att på allvar kliva fram som riktiga systemkritiker.
• Hanna Löfqvist menar att Sossarna underskattar LO-fackens styrka och politiska vilja, och konstaterar att av de svarande i en enkät LO-tidningen genomfört bland LO-medlemmar är det bara fem procent som ville se en S+MP-regering.
• Herman Geijer ser möjligheter för Vänsterpartiet att axla en viktig roll som alternativet till högern med dess förklaringsmodeller.
• Patrik Renfors jämför situationen med den i Oxelösund, där Miljöpartiet inte ens har ett eget budgetalternativ ("tisbrist").
• Pooma tycker att det är synd att Vänsterpartiet så marginaliserats att partiet ens är möjligt att strunta i, manar till självkritik inom partiet, men menar att det självklart också finns möjligheter för Vänsterpartiet i den uppkomna situationen.
• Johan Persson tycker att vi ska skita i "småborgarrevisionisterna", och menar att den uppkomna situationen är "direkt beroende av att vänsterpartiet i dag är ett mycket bättre parti än vi var för tio år sedan, med mycket mer ryggrad".

Det är ett axplock av vad Bloggvänstern-bloggarna skriver om S+MP:s utspel. Kommentarerna säger lite grann om hur Vänsterpartiets aktiva medlemmar tycker att Vänsterpartiet nu ska agera och vilka slutsatser som bör dras.

Det är också intressant att läsa vad aktiva Socialdemokrater skriver om utspelet.

SEKOs och Handels respektive förbundsordförande skriver på DN Debatt att det är dags för sossarna att ta ett steg till vänster. De menar att det stora oppositionsförsprånget är ett utslag av att folk verkligen ogillar högerpolitik, och att receptet för oppositionen därför måste vara att driva en tydligare vänsterpolitik. De kritiserar den välfärds-politik som sossarna presenterat, med hårdare krav på de mest utsatta i samhället, när det är så tydligt att befolkningen ogillar just den sortens politik.

Från portalen S-bloggar har jag hittat ganska många kommentarer som är kritiska till Mona Sahlins utspel. Här är några:

• Reza Javid kokar av upprördhet över utspelet, menar att tåget mot höger har nått slutstationen och nu måste vända vänsterut och säger att "Antingen ska (v) vara med eller så kör vi helt ensamt utan mp!"
• Bo Widegren undrar: "Vad i helvete har du skaffat för rådgivare, Mona", och argumenterar för en medlemsomröstning inom socialdemokraterna för att stoppa högersvängen.
• Signaturen "SSK bloggen" känner tveksamhet inför att rösta på sitt eget parti, och länkar till Jan Svärds namninsamling för en medlemsomröstning i frågan om samarbete mellan S och MP.
• "Sossebloggen" undrar hur många sossar som nu kommer att lägga en proteströst på Vänsterpartiet.
• Peter Gustavsson kallar utspelet "ett led i utvecklandet av en politik som det blir svårt att få partimedlemmar och väljare att ställa sig bakom".
• Catharina Ullström skriver om varför hon blev Socialdemokrat, och avslutar med "Jag blev inte socialdemokrat för att uppmana människor att rösta på Miljöpartiet".
• Peter Karlberg tycker att frågan är för lite diskuterad inom partiet.
• Ingemar E L Göransson uppmanar Sahlin att fortsätta samarbetet med Vänsterpartiet.

Ovanstående blogginlägg är några av de mest lästa inläggen på portalen S-bloggar.

Sista länken nu: Aftonbladets Olle Svenningsson sammanfattar på några rader varför det är trams av Mona Sahlin att kalla Vänsterpartiets ekonomiska politik oansvarig:

Att vänsterpartiet i dag ställer sig något kritiska till utgiftstak och överskottsmål är inga tungt vägande skäl för att sätta partiet i karantän. Dessa ekonomisk-politiska restriktioner har LO ofta ifrågasatt. I dagens ekonomisk-politiska praktik sätts reglerna ur spel över hela västvärlden.