Sunday, January 10, 2010

Avgiftsfritt tack!

På Facebook rapporterar Landstingsstyrelsens ordförande Erik Weiman (M) live från kön till ett museum om avgifterna på muséer. Det var ju ett av Moderaternas första beslut när de och deras stödpartier vann det senaste valet – att återinföra inträdesavgifter på statliga muséer.

Eriks kommentar:

står i kö tillsammans med en massa andra människor som anser att besök på offentliga museer är värt att betala inträde för.

Självklart är det så att de andra som köar tillsammans med Erik också tycks ha råd att betala inträdet till muséet. Men det är liksom inte poängen. Att de som frivilligt köper en tjänst eller en vara faktiskt har råd med det säger ingenting om att det är lämpligt att ta just det pris man gör för varan. Det är andelen som INTE anser sig ha råd/anser att det är värt att betala för varan eller tjänsten som säger något om prisvärdheten.

Muséerna är till största delen skattefinansiserad, både med och utan inträdesavgifter. Det är just därför som inträdesavgifter på muséer är en klassfråga. Det är också därför Moderaterna valde just att återinföra museum-avgifterna. För Moderaterna är det rättvisa att alla som har en inkomst ska vara med och skattefinansiera muséerna, men att bara de med tillräckligt höga inkomster ska kunna besöka muséerna. Moderaterna tycker helt enkelt att det är rättvisa att omfördela från fattiga till rika.

Moderaternas vilja att ta från fattiga och ge till rika har visat sig i flera andra beslut, exempelvis höjningen av A-kasseavgifterna för de branscher som har högst arbetslöshet, jobbskatteavdraget som framförallt sänker skatten för höginkomsttagare men som inte sänker några skatte för arbetslösa, sjuka och pensionärer. Allt samtidigt som just arbetslösa, sjuka och pensionärer ska få mindre i plånboken. Arbetslösa och sjuka ska dessutom jagas att söka jobb som inte finns, eller som de är för sjuka för att klara av. Men just avgifterna till landets muséer är en sådan fråga som är så symbolisk och därför så viktig för Moderaterna.

Avgifterna exkluderar alltså folk från att kunna besöka muséer. De med sämst inkomster, såsom arbetslösa och sjukskrivna, tvingas avstå från besök på museum. De tvingas ändå subventionera muséerna och andra kulturinrättningar. Och eftersom arbetslösa och sjuka inte får något jobbskatteavdrag tvingas de finansisera muséernas verksamhet procentuellt sett lite mer än alla andra. Detsamma kan förresten sägas om alla kommunala avgifter, och det är därför Vänsterpartiet helst ser avgiftsfria välfärdsverksamheter.

Ganska ofta sägs det att höginkomsttagare som köper sig privata sjukförsäkringar (eller får privat sjukvård via sin arbetsgivare) riskerar att bli mindre villiga att betala skatt till sjukvården. Minst lika logiskt och ännu mer förståligt är det ju att låginkomsttagare undrar varför de måste betala skatt till sådant som de ändå inte har råd att utnyttja.

Att ta bort inträdesavgifterna från landets muséer är i högsta grad en klassfråga. Likadant är det med andra avgifter. Vänsterpartiet i Enköping har lagt förslag om förändrade barnomsorgstaxor. Med vårt förslag skulle föräldrar som har de allra lägsta inkomsterna och två barn förskola få en femhundring mer i plånboken varje månad tack vare sänkta barnomsorgstaxor. När en ny simhall ska byggas i Enköping är avgiftsfrågan viktig för Vänsterpartiet. Alla enköpingsbor som har en inkomst kommer att betala kommunalskatt, och därmed finansiera både bygge och drift av den nya simhallen. Då är det vår skyldighet som vänsterparti att jobba för att avgifterna är så låga att alla har råd att besöka simhallen.

Slopade eller sänkta avgifter till kommunal, statlig och landstings-verksamhet är alltså inte valfläsk eller populism. Det är en fråga om att all skattefinansierad verksamhet ska kunna utnyttjas av alla, eftersom alla är med och betalar för den, via skatten.