Sunday, October 07, 2007

Vem sätter dagordningen?

Via Ali Esbati hittar jag en artikel på Fokus.se där fem bloggare (bland annat Ali) intervjuats om regeringens första år vid makten. Alis svar är så bra som den kan vara i den här typen av fråga-fem-personer-med-helt-olika-utgångspunkt-samma-frågor-artiklar. Men det är inte Alis svar jag hakar upp mig på och som får mig att skriva ett inlägg.

Maryam Yazdanfar, socialdemokratisk riksdagsledamot och journalist svarar på frågan "den största överraskningen" såhär:

Regeringens totala oförmåga att sätta den politiska dagordningen och leda debatten.

Va???????!!!!!!!

• Regeringen får alla att diskutera problemen i skolan ur ett ordningsperspektiv, inte ett resurs- och demokratiperspektiv.
• Maud Olofssons hjärtefråga (att minska arbetstagares makt och öka företagens makt på arbetsplatserna) diskuteras friskt. Ledarsidor skriver. Nyhetsartiklar skrivs. Sund och vanlig facklig kamp är "maffiametoder" och det gullas med företagare som vägrar skriva kollektivavtal för att reglera fram schyssta villkor för personalen.
• Sjukskrivningar beskrivs som något som minskar om man jagar många, ifrågasätter fler och sänker ersättningen till alla, istället för att beskrivas som ett resultat av ett arbetsliv som stressar och sliter ut människor, mycket fortfarande till följd av de katastrofala nedskärningarna i offentlig sektor på 90-talet. Det viktigaste budskapet är att sjukskrivna troligen kan arbete, och det får ivrigt understöd av "grävande" "journalister" som är ute efter ett scoop. HIttar man någon, någonstans som uppbär sjukersättning utan att vara näst intill död beskrivs det som ett gigantiskt fuskande med våra försäkringar. Likadant är det med alla försäkringar och bidrag. Hittar Janne, Robban eller någon av de andra skjutjärnsjournalisterna någon som någon gång hört talas om någon som känner någon som fuskat med systemet så tittar Janne/Robban/Någon annan in i kameran och säger med allvarlig, bekymrad röst:
  "Se här, fusket med våra välfärdssystem är gigantiskt, alla fuskar, och alla vet om det. När ska någon ta ansvar för fusket?!"
  Och regeringen jublar, de behöver ju inte göra utspel om Janne Josefsson och Robert Aschberg kan göra det åt dem. Istället kan de luta sig tillbaka, och kommentera "nyheterna" med att de tänker ta krafttag mot fusket. Dvs ifrågasätta, misstänkliggöra, jaga, övervaka och sänka ersättningar.
• Problemet med arbetslöshet beskrivs som något vi löser antingen genom att sänka arbetsgivaravgifter, sänka ungdomars löner, minska anställningstryggheten för ungdomar eller sluta ge alla ungdomar en ordentlig utbildning och istället från än tidigare år bestämma vem som ska bli akademiker och vem som ska förbli vid sin skomakarläst. Så beskrivs det trots att ungdomsarbetslösheten visserligen är hög, men långtidsungdomsarbetslösheten inte är särskilt hög. Förklaringen står ofta att finna i tillfälliga anställningar. Ungdomar hamnar ofta på vikariat eller visstidsanställningar, och stämplar mellan perioder av arbete. Otrygga, tillfälliga anställningsformer är ofta ORSAKEN till ungdomars arbetslöshet, men presenteras av regeringen som LÖSNINGEN på densamma. Ser man på den diskussion som tillåts föras i stora svenska medier  tycks dagordningsskrivandet funka bra för regeringen även här.

På punkt efter punkt stämmer samhällsdiskussionen och regeringens dagordning överens. Jag förstår faktiskt inte vad Maryam menar med att regeringen är oförmögen att sätta politisk dagordning. Regeringen har lyckats skaffa sig problemformuleringsmonopol, och är helt nöjd med den dagordning som framkommer ur det. Om det verkar som att regeringen skrivit dagordning själva eller inte spelar mycket liten roll - det ÄR regeringens dagordning, och vänstern måste göra allt för att ta initiativet ifrån regeringen.

Det görs inte genom "smarta" utspel och kommentarer kring problemformuleringar från Rosenbad, utan genom att vi inom vänstern börjar formulera vår egen dagordning. Vi måste beskriva - till att börja med för oss själva - vad vi vill och hur vi vill det. Att vi står för ett rättvisare samhälle och hur vi når dit. Att vi vill ha ett samhälle där alla får en chans, och sedan ännu en, och hur vi tänker gå tillväga för att ge alla både en och två chanser. Men då måste vi först fatta att det just nu är regeringen som formulerar problemen och sätter dagordningen. Och sluta argumentera för andra lösningar på problemen än regeringens lösningar, när det är själva problemformuleringen som suger!